Inledning – årets test av julöl är här
Nytt år och nya julöl som ska testas och drickas. Eller alla öl kanske inte är nya. Gamla bekanta får också komma till tals igen. Ölen är kylda och köttbullarna är stekta och klara så att det är väl bara att dra igång. Startfältet är enligt nedan och vi kikar helt enkelt på etiketten, som inte är helt oviktigt när man ska servera nåt på julbordet. Och såklart doft och smak som ändå är det som är viktigast.
- Grebbestads – Julöl
- Samuel Smith – Winter Welcome Ale
- Fullers – Winter Ale
- Fjäderholmarnas – The Annual Snowballfight
- Stigbergets – Vinterbloss
Grebbestad Julöl
Etiketten
En grå etikett med en jultomte som precis ska dra iväg på lite julklappsutdelning. Tomtesiluetten är i form av såna där gjutjärnsfigurer med katter och och andra djur. Det sägs också att det är ett “genuint” hantverk och “äkta” julöl. Osäker på definitionen av äkta julöl. Kanske finns en? Man har också smällt på med en fejkad lackstämpel för att trycka på med äktheten. Vi får också reda på att det är Sveriges äldsta mikrobryggeri.
Doft och smak
Vi häller upp och efter första snifftet känns det att det kan bli vadsomhelst. Kanske något kall nen generellt en bra doft. Skummet är också bra och tätt. Vi smuttar lite och konstaterar det är både gott och bra. Det är klassiska “julöls”-smaker i en fin balas. Man får en känsla av den trivs i kombination med matmen jag tycker att den funkar också bra helt solo.
Till köttbullarna passar den här drycken utmärkt. Det gifter sig faktiskt makalöst bra till och med. Den jobbar bra med rundören från smöret från köttbullarna. Gissningsvis funkar den då också bra till andra feta rätter på julbordet. Sammafattat så funkar den utmärkt utan med men blev bättre med det. Det är något som säger att Glader skulle gilla det här, En stark start på proviningen. Nu får vi se hur resten av startfältet står sig.
Samuel Smiths – Winter Welcome Ale
Etiketten
Etiketten är helt belamrad med olika banderoller med diverse budskap. Man blir bland annat informaread att det är Yorkshire’s oldest brewery. I mitten av etiketten finner vi ett tåg som begåvats med en jättestor julkrans. Man har också slängt på några extra banderoller med enstaka värdeord som “greetings” och “tradition“. Kapsylen är inbakad i ett rejält lager med “stanfolie” i guldfärg.
Doft och smak
Utseendet är färgmässigt lite kåda, kommer inte riktigt upp i bärnsten. Bra skum här också. Smaken är… lite annorlunda. Det är friskt. Inte så tungt som julöl kan vara och rätt fräch faktiskt. Det finns också nån sorts knäckighet i smakbilden. Panelen gillar detta. Ofta när det mycket banderoller och grejs på etiketten så är det för att hajpa upp och kanske följa en dålig produkt. Men här leverar den. Smakmässigt står den väldigt bra för sig självt.
Till maten (dom feta köttullarna) så händer det inte så mycket med smaken. De håller sin karaktär och form. Om möjligt så blir det braiga kanske ett snäpp ännu bättre. Som att alla locken går när Butter trycker ner alla tangenter samtidigt på sin orgel.
Grebbestad började starkt med Samuel Smiths galopperar om efter sista böj. Precis som hästarna på baksidan av etiketten.
Fullers – Winter Ale
Etiketten
Etiketten är som den alltid har i alla år. Winter Ale har testats många gånger. Nu är det upp till bevis. Motståndet är hårt i den här uppställningen.
Doft och smak
Då sa vi se ifall Jesus åter har återuppstått i form av en julöl. Det var reaktionen som vi hade när vi första gången testade den här. Det var 2014! Det är snart 10 år sen. Herregud. Färgen är i alla fall hittills startfältets snyggaste. Vi smakar utan mat först såklart. Spontant är den är lite maltigare och kraftigare än Samuel Smith. Men den har inget att skämmas över. Den är lika bra som alltid.
Till dom feta köttbullarna så blir den också bra. Höjer både bullen och drycken. Vi är ganska överens om att den gör sig bäst till feta maten, Bara att köpa och ställa fram på julbordet. Gästerna kommer lika glada som tomten när han får stämpla “OK” på en godkänd leksak.
Fjäderholmarnas – The annual snowball fight
Etiketten
Klassisk Fjärderholmarna-etikett. Det är olika fåglar som är inblandadei ett snöbollskrig. Med en fågel som verkar vara klar vinnare. Bra vintrig etikett.
Doft och smak
Doften är väldigt cesstig (är det ett ord?). Apelsin eller nån annan citrus. Och den följer även med i smaken och känns direkt. Osäker på just apelsin. Kan också bara nån annan småcitrus. Funkar dock jättebra utan utan mat.
Dock med mat blir det lite annat. Då förskjuts citrusen till avslutningen. Och det kommer lite med beska som funkar bra med det feta. Den går liksom igång lite. Men Fjäderholmarna kommer inte riktigt upp i ovanståedne nivåer. Den är lite lättare och det kan ju vara trevligt. Vi känner att årets första startfält är starkt. Eller som dom säger på Idol. Nivån är högre än nånsin.
Stigbergets – Vinterbloss
Etiketten
“En rököl?!?!” konstaterar vi. Såg inte ens det när den åkte ner i shoppingkorgen på bolis. Nåja, nu är det så.
Doft och smak
Efter en sniff så konstaterar vi att rökigheten inte är galer påtaglig, vilket är skönt. Och efter att man smakat så måste man säga att den faktiskt är fint avvägd. Det är liksom inte för mycket majbrasa. Till köttbullarna då. Dom feta alltså. Röken tränger igenom men hamnar lite mer i bakgruden. Den matchar maten bra. Generellt vill jag inte ha rök till min julmat. .Kanske om man är på fjället och har rökt en ål och ska nåt till den. Men hemma i stugan. Nope. Ändå, för att vara en rököl så var den bättre än väntat.
Konklusion testet av julöl
Som sagt, mycket starkt startfält. Det är fyra höjdare, där många funkar som en mingleöl och alla funkar till mat. Vinnare har vi i år i form av Winter Welcome Ale från Samuel Smiths. Fullers håller ju alltid hög lägsta nivå och Grebbestads var en trevlig överraskning.
